Evas språkblogg

I min blogg ger jag dig skrivtips, ger råd om språknormer, funderar över språk och ord – i första hand svenska språket.

Sippa – en symbol för våren

av | 15/4 2020 | Årets ord

sippa blåsippor

Blåsippan ute i backarna står … då är det vår!

Få blommor symbo­liserar våren så mycket som sipporna, fram­för allt de blå och vita. Men är alla sippor verk­ligen sippor? Och att sippa på något eller vara sipp, är det kopp­lat till vår­blommorna?

Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår … Barn­visan om blå­sippan, skriven av Anna Maria Roos och tonsatt av Alice Tegnér, be­skriver den glädje många av oss känner när vi ser dessa små blommor kika fram bland fjolårs­löven. Och strax efter blå­sipporna är det vit­sippornas tur.

Tidigare räknades blå­sippan till sipp­släktet, Anemone, men numera ses den som ett eget släkte, Hepa­tica. Det­samma gäller back­sippan som också räkna­des in i Anemone tidig­are, men numera är det egna släktet Pulsa­tilla – dock tyder nyare forsk­ning en­ligt Wiki­pedia på att Hepa­tica och Pulsa­tilla kanske borde höra till de egent­liga sipporna trots allt.

Men de vilda sippor som idag räknas in i Anemone är vit­sippa, gul­sippa och tov­sippa. Alla tre släktena räknas in bland ranunkel­växterna, vilket där­emot fjäll­sippan inte gör – den till­hör istället ros­växterna.

Blåsippan (som snarast är lila) finns i en röd variant (eller ja, starkt rosa) eller vit. Gul­sippan är lik vit­sippan och växer ofta till­sammans med sin vita släk­ting men är en egen art. Den håriga tov­sippan med sin ulliga – toviga – frukt växer vilt bara på Öland och Gotland men finns för­vildad från odlingar även på andra platser. Carl von Linné tyckte att den var så ange­näm att den borde planteras all­mänt i träd­gård­arna.

Pulsatilla-släktet består av arterna back­sippa, nip­sippa, fält­sippa och mo­sippa, och de är alla ludna. Namnet Pulsa­tilla kommer av pulsare som är latin för slå eller stöta. Enligt Den vir­tuella floran kanske det syftar på blommans klock­form.

Benämningen sippa på de vackra vår­blommorna har funnits i vårt språk sedan yngre forn­svensk tid och kommer tro­ligen från ordet säppal som be­tyder krans, blomster­krans eller krona.

Men ordet sippa kan också vara ett verb. Då be­tyder det att smutta på något man dricker. Det har inget med vår­blommorna att göra, utan verbet kom in i svenskan 1980 från engel­skans sip.

Slut­ligen kan sippa också vara be­stämd eller plural form av adjek­tivet sipp. Är man sipp är man till­gjort fin, över­drivet korrekt eller an­ständig, sär­skilt inom det sexuella området – pryd helt enkelt. Adjek­tivet har var­ken med vår­blommorna eller smuttande att göra. Det första be­lägget för sipp i be­tydel­sen till­gjort fin är från 1734 och kom från låg­tyskan. 1802 noterades första be­lägget av sipp i be­tydel­sen pryd.

Enligt SAOB har dock sipporna ofta setts som blyga, och har ibland fått fungera som meta­forer för blyga flickor. Själv tycker jag att det är märk­ligt. Blå­sippan bildar sina knoppar redan på hösten för att ligga redo att slå ut i den första vår­värmen med en färg­prakt som lyser upp i det tidigare årets bruna rester – det är väl snarare kaxigt?

Och att som vit- och gul­sippor bre ut sig i tjocka mattor är väl inte direkt för­synt?

Bok om årstidshändelser

Mer om ord förknippade med årstider

Läs mer om ordet sippa

 

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annons:

Bloggkategorier

Bloggarkiv

Kommentarer

  • Du får gärna kommen­tera det jag skriver.
  • Jag granskar kommen­tar­erna innan de pub­li­ceras och tar bort kommen­tarer med inne­håll som inte håller sig till ämnet, mark­nads­för andras verk­sam­heter eller är kränk­ande, stöt­ande eller brottsliga.

Annons: