De svenska traditioner som vi ser som så typiska för oss är i de flesta fall ett sammel­surium av hop­plock från olika länder och kulturer. Och den moderna varianten formades ofta på Skansen.

På den här bloggen skriver jag ju bland annat om skriv­tips eller språk­liga normer, och då kommer man otvivel­aktigt in på sådant som om helg­dagar ska skrivas med inledande versal, vilka högtids­hälsningar som är korrekta och vari­från benäm­ningar på olika kalender­dagar kommer.

Så jag började blogga om våffel­dagen, britt­sommar, glada påskar men goda jular samt maj­stänger i juni – och när jag väl börjat skriva om årets ord har jag insett hur roligt det är så jag kommer hela tiden på nya intressanta kalender­händelser att skriva om.

Under åren har jag lärt mig mycket om årets ord. Samman­fattnings­vis kan jag säga att våra hög­tider har många gemen­samma drag:

• De är i princip alltid en salig bland­ning av kristna och hedniska traditioner från olika länder.
• Helgdagarna har oftast en koppling till års­tiden.
• De tidiga kristna såg slugt till att för­lägga de kristna helg­dagarna till dagar då det redan fanns hög­tider.

De traditionella firandena brukar präglas av över­naturliga väsen som är ute om natten och ung­domar som super, sjunger, ställer till med bus och drar från gård till gård. En hel del av det hänger fort­farande kvar, men den moderna utform­ningen av våra svenska hög­tider har påfallande ofta formats på Skansen.

Det vi idag strider om, som att män inte kan vara lucior eller att hallo­ween är en amerikansk sed som vi inte borde fira, visar sig oftast inte vara bottnat i äldre svenska traditioner. När lucia­firandet till sist började handla om ljus­brudar med lusse­bullar istället för om djävulen och onda väsen var det ofta män som bar på brickorna efter­som firandet skedde på universi­teten där kvinnor inte fick gå.

Och halloween är ursprung­ligen en hednisk irländsk tradition som i princip handlar om samma sak som vårt traditionella allhelgona­firande – och att dra från hus till hus, tigga och göra bus, ja, det är som sagt vad svenska ung­domar gjort under de flesta av våra hög­tider sen medel­tiden.

Ytterligare något man får insikt om när man sätter sig in i kalenderns olika hög­tider är hur rörigt det har varit med just kalendrarna genom år­hundradena. Lucia­natten var till exempel länge årets längsta eftersom vi i Sverige följde den julianska kalendern fram till 1753, och britt­sommaren låg då senare i oktober än vad den gör idag när det var ännu mindre chans för varma dagar.

Så för att få lite ordning på kalendrarna skrev jag under ett år inlägg om tide­räkningen och hur vi mäter tiden. Och då hade jag redan året innan skrivit om årets fyra vänd­punkter: sol­stånden och dag­jämningarna.

Dessa kanske är de mest spännande att sätta sig in i, med tanke på hur många hög­tider som är kopplade till vänd­punkterna. Och man känner verkligen historiens ving­slag när man tänker på hur sol­stånden upp­märk­sammades för flera tusen år sedan med de mäktiga monumenten New­grange (3 200 f.v.t.) och Stone­henge (2.600 f.v.t).

Bok om årets ord

Alla inlägg om årets ord och svenska traditioner finns här på bloggen, men jag har också samlat alla inlägg om årstidsorden som jag skrivit fram till september i år i en bok som du kan köpa i nät­bok­handlarna eller på min kurs­portal Evas skrivskola (där är den billigast):

• Årets ord – om årstidsord och kalenderdagar av Eva Sahlström.

Inlägg om årets ord och svenska traditioner

• Alla inlägg om tideräkningen.
• Alla inlägg om årets vändpunkter.
• Alla inlägg om vinterns ord.
• Alla inlägg om vårens ord.
• Alla inlägg om sommarens ord.
• Alla inlägg om höstens ord.
• Alla inlägg om julens ord.